Min föraning i inlägget nedan var lyckligtvis felaktig. Den lille sover nu.
Gällande nattning så tar det ibland på de mentala krafterna. Speciellt om det tar länge. Av den orsaken får jag ibland känslan att "neeej-jag-vill/orkar-inte" då nattningen börjar närma sej. Stånk.
Och jag vet ju, egentligen, kanske, att det inte spelar så stor roll vad jag gör. Det är ju HAN som ska somna. Men det oaktat så känns det oftast som om sömnen kommer slingrande på en skör tråd och att jag måste behandla den varsamt och inte göra något felsteg, för i så fall infinner den sej inte.
Så samtidigt som jag bara finns där och ingjuter trygghet i den lille som ska somna, så är en halv tiondel av min mentala existens på helspänn. Denna del har antennerna i högt beredskap och aktar sig för att göra något fel som skrämmer bort sömnen.
Onödigt. Onödigt. Det måste grunda sig i någon väldigt djupliggande primitiv del av mej, för logiskt är det ju inte. Han har ju faktiskt somnat varenda eviga kväll i sitt liv.
Det du skriver är direkt ur mitt liv just nu! skrev just ett inlägg som indirekt tangerar dehär känslorna...om hur det kan kännas så otroligt jobbigt och så otrligt härligt på samma gång.
SvaraRaderaP.S Det angår inte mig det minsta, men är det alltid du som sköter nattningen? Det blev så hos oss eftersom jag en längre tid bodde ensam med H, men nu vill jag nästan ge ifrån mig ansvaret lite...ändå har det blivit så naturligt än för jag ammar ännu om kvällarna och VILL göra det, så sen blir det så att jag sköter hela fadderullan. Både praktiskt och känslomässigt!
Vad bra att det inte bara är jag som tänker liknande tankar! Jo, det är alltid jag som sköter nattningen, mest p.g.a. amning och att det då faller sig naturligt. Ibland tar min man över efter ett tag, om sömnen är svårfångad.
RaderaNå men det är ju inte varje kväll som man är trött, thank god!
Radera